Sagotanten flyr Sverige
Nu har Lundagård nr 2 kommit ut, och i den tryckta utgåvan kan den uppmärksamme läsaren finna en intervju med denna webbsidas upphovskvinna. (Jag vet inte om de kommer att lägga ut den på nätet, men själv har jag scannat in hela härligheten.)
Det finns få saker som är pinsammare än att läsa om sig själv, filtrerad genom en främmande reporters ordbehandlare. Det är mindre pinsamt att höra sin egen röst på radio. Då kan man faktiskt stå för det man har sagt - bevisen talar för sig själva. Jag har blivit intervjuad tidigare, men endast ett fåtal gånger. Turun Sanomat publicerade en ganska seriöst hållen historikerintervju för några år sen som jag aldrig har orkat göra en elektronisk kopia på, fast den illustrerades med en rolig skämtteckning föreställande “den stereotype svensken” (inte tecknad av mig dock). Skånska Dagbladet gjorde en liten grej med foto när jag fick Luciagillets “Ljusspridarpris” 13 december 2003. Den var också rätt trevlig och rubriken manade mig att scanna.
Något som jag har lite svårt för är den “genusifierade” bild av sig själv som man omedelbart konfronteras med när man läser någon annans bild av en själv. Kanske därför gillade jag Turun Sanomats intervju mest - det (nästan) könsneutrala finska språket och avsaknaden av foto gjorde att man inte kunde lista ut om jag var man eller kvinna, och jag slapp grubbla på den saken i efterhand. Att vara “mamma till inkorrekt gris” är också en helt okej genuskodning. Jag associerar mammor till kreativitet, mod, tuffhet och envishet, tack vare min egen lejonmamma såklart. Bilden i Skånska Dagbladet kunde dock ha varit lite mer glamorös… nu gjorde Lundagårds fotograf en klart bättre insats.
Ack ja, jag får väl skylla mig själv eftersom jag klädde mig i blommig klänning och skrattade mycket under intervjun. Uppsatt hår också. Klart man blir en tant. (Undrar hur det hade gått om jag tagit på mig min finsknationalistiska svarta metal-lejon-t-shirt, svart cowboyhatt och jeans? Hmm, den outfiten måste jag prova någon gång. Kanske på disputationen.)
February 25th, 2007 at 8:44 am
Yay, du är på samma uppslag med Cindy Sherman!
Det är lite kul hur du talar om din forskning, och hur artikelförfattaren sen själv applicerar svenska stereotyper om finnar på dig.
Men så jäkla finsk är din dialekt nu ändå inte!? (Precis som min inte är “tysk”, men det är ändå det folk klamrar sig vid när de inte kan placera mig.)
February 25th, 2007 at 11:45 am
Voi jee… kyllähän oot kiva ja fiksu. Suukkoja!
February 26th, 2007 at 3:21 pm
Jag vet inte om hon hade listat ut min accent på egen hand, det var jag själv som nämnde att mamma och pappa kom från Finland. Jag berättade nog mer om vår tid i Tyskland men det passar kanske inte in i sagotant-stereotypen…
Jag lämnade kvar biten med Cindy i hopp om att något av hennes coolhet skulle fastna på mig… Det var riktigt kul att hamna bredvid henne.
Suukkoja bubulle!